1. Motståndsrörelsen - Sedan 1997

Nordiska motståndsrörelsen .se

  • Genom att besöka vår webbsida godkänner du delar av vår Datapolicy
  • Ja, det är ok
  • Nej, jag godkänner inte den
  • Jag vill läsa mer
  • Jag bryr mig inte (Ja)

Ära, heder, lojalitet och plikt

Nästeschef Daniel Gerdås resonerar kring avsaknaden av högre ideal i dagens samhälle och lyfter fram tre exempel från förr för inspiration.

Vi lever i en tid som saknar alla högre ideal. I en tid med ett förslappat folk utan drömmar och visioner. I en tid där livet saknar syfte. Det enda folk strävar efter är kortlivade nöjen som tillfälligt kan förgylla deras liv, materiell status och kanske någon meningslös karriär på arbetsplatsen. Hjältarna och förebilderna idag är människor som sparkar på en boll, influencers som testar smink och dekadenta kändisar. Folk lever egoistiska liv utan att bry sig om någon framtid för kommande generationer. Ett folk som saknar visioner och ideal är ett dömt folk som aldrig kan nå storhet utan endast kan leva i en nedåtgående spiral av degenerering och undergång.

Med denna artikel vill jag belysa våra förfäders ideal genom tre exempel från antiken. Ideal att inspireras av och ideal värda att upphöja och leva efter. Ska vårt folk åter nå storhet måste vi lyfta fram sanna ideal och sträva efter dessa.

Akilles

Akilles är huvudpersonen i Homeros verk Iliaden och den grekiska mytologins störste hjälte. Hans liv utspelas under det trojanska kriget runt 1200 f. Kr. Kriget inleddes efter att prins Paris av Troja kidnappat Helena, hustru till kung Menelaos av Sparta, och fört henne till Troja. Som svar på detta inleddes en belägring av Troja som slutade med att Troja förstördes efter att grekiska soldater gömt sig inuti en trähäst som placerats utanför Trojas port som gåva till Troja. Helena befriades och kunde återföras till Grekland. Akilles ställdes under kriget inför valet att välja mellan ära och död, eller ett långt, lyckligt liv utan ära:

Mig har min moder förtalt, den silverfotade Thetis, att tvåfaldig den skickelse är, som mig leder till döden: stannar jag kvar för att kämpa här än kring Ilions murar, då blir om intet min hemkomstdag, men min ära ovansklig; vänder jag däremot hem till den älskade fädernejorden, då är min ära förspilld, men länge jag kommer att leva, och ej skall snarligen randas den dag, då jag hinnes av döden.”

Lagerlöfs Homeros: Iliaden, nionde sången vers 410
Akilles i triumf efter att ha besegrat Hector i envig.

Akilles valde äran. Han besegrade bland annat prins Hector av Troja i envig och flertalet andra kämpar innan han slutligen på ett fegt sätt dödades av prins Paris. Thetis profetia gick i uppfyllelse och Akilles skulle för alla tider bli ihågkommen som hjälte och höljd i ära. Denna strävan efter ära är något som i alla tider har drivit vårt folk till stordåd. Vi ser detta hos vikingarna, hos våra egna krigarkungar som Gustaf II Adolf, Karl X och Karl XII, hos alla upptäcktsresande som drevs av äran av att vara de första som upptäckte nya kontinenter, de första att nå Nord- och Sydpolen, de första att bestiga världens högsta berg och så vidare. Hos alla de som ledde vårt folk till att bli de som lade hela världen under sig.

Genom att utföra hjältedåd kan en person bli höljd i ära och för alltid bli ihågkommen och på så vis få leva för evigt. Men det vi också kan lära av Akilles är att ära inte kommer till något billigt pris. Akilles fick betala för äran med sitt liv. Detsamma fick Gustaf II Adolf och Karl XII och jakten på nya upptäckter skördade många liv. Endast den som är villig att satsa och riskera allt är värd att äras.

Hur många av de kändisar ni ser som förebilder idag och som ni ärar förtjänar egentligen någon som helst ära? Hur många av dem kommer överhuvudtaget bli ihågkommen i historien? Om de ni ser upp till idag är personer utan någon som helst ära, hur kan ni förvänta er att själva bli något? Endast en person som varit beredd att offra allt för att utföra stordåd är värd att äras och att följas. Följ skräpmänniskor och bli inget annat än skräp själv, eller följ och ta efter de sanna hjältarna för att så själva kunna nå storhet och ära.

För vidare läsning om ära och att leva för evigt rekommenderar jag min tidigare artikel ”Dåden i livet blir andens slutgiltiga dom.”

Marcus Atilius Regulus

Regulus var en romersk konsul och fältherre under det första puniska kriget mellan Rom och Karthago som pågick 264-241 f. Kr. Regulus rönte i början stor framgång som fältherre och besegrade Karthago i flera slag. År 250 f. Kr. blev dock hans här besegrad och han själv blev tillfångatagen och förd till Karthago. Under löfte om att återvända till Karthago ifall han skulle misslyckas blev han av Karthago sänd till Rom för att förhandla om fred.

Regulus visste mycket väl vilket öde som skulle vänta honom ifall han återvände till Karthago, men istället för att förnedra sig själv och Rom genom att vädja om fred inför senaten propagerade han för att fortsätta kriget. Regulus som genom sin heder aldrig skulle svika sitt ord återvände sedan till Karthago trots vädjan från hans familj om att han skulle stanna i säkerheten i Rom. Regulus blev på ett väldigt grymt sätt avrättad i Karthago genom att bli rullad i en tunna med spikar slagna genom träet efter att först ha fått sina ögonlock avklippta.

Regulus familj och vänner vädjar till honom att stanna i Rom.

Historien om Regulus saknar visst historiskt belägg och kan vara uppdiktad i propagandasyfte efter att Regulus under naturliga omständigheter avlidit under Karthagos fångenskap. Oavsett om historien är sann eller inte visar den tydligt på vilka ideal som rådde i Rom och vad de såg som det allra yppersta av ideal, nämligen hedern. Regulus vägrade att förhandla om fred. Han vägrade förnedra sig själv och sitt folk genom att ingå fred med sin fiende. Han vägrade gå ned på knä och erkänna sig besegrad.

Kampen mot fienden skulle fortsätta in i det yttersta även om han skulle få offra sitt eget liv för detta. Hans egen heder och Roms heder förbjöd honom från något annat. Denna stenhårda vilja och vägran till att fredsförhandla på någon annans villkor var också det som ledde fram till Roms slutgiltiga seger över Karthago och det som gjorde Rom till den stormakt som skulle dominera världen.

Läget i krigen mot Karthago såg ibland hopplöst ut för Rom bland annat efter att Hannibal under andra puniska kriget totalt förintat Roms arme vid Cannae och lämnat Romarriket vidöppet för Karthagos styrkor. Men inte heller i detta läget underkastade sig Rom till fredsförhandlingar utan fortsatte envetet sin kamp mot Karthago. Viljan att aldrig ge upp och att aldrig erkänna sig besegrade blev fundamentet för Rom.

Historien lär oss också vilken heder romarna satte till sitt ord. Regulus hade givit sitt ord på att han skulle återvända och trots att han mycket väl visste vad detta skulle innebära och trots att han utan några problem hade kunnat stanna i säkerheten i Rom, stod han fast vid sitt ord. Hedern var allt för honom. Hedern var viktigare än hans eget liv. Med hedern i behåll kunde han dö och bli känd för att alltid stå vid sitt ord oavsett pris. För vad är en mans värde om hans ord inte är värt något?

Kung Leonidas och hans 300 män

År 480 f. Kr. gick storkonungen Xerxes I av Persien över Bosporen med en här större än vad som någonsin skådats för att inta Grekland. De grekiska folken var splittrade och spartanerna som var mitt uppe i sin skördefest kunde inte medan festligheterna pågick mobilisera sin här för att möta hotet. Kung Leonidas av Sparta samlade då sin livvaktsstyrka på 300 män tillsammans med några tusen Athenare och tågade mot Thermopyle. Detta gjordes inte i syfte att stoppa eller besegra den väldiga armé han visste att de skulle möta, utan endast för att fördröja Xerxes I:s framryckning för att ge grekerna tid att enas och samla ihop sina härar.

De visste alla att de tågade mot sin död. Med den lilla styrka de hade var de chanslösa mot den överväldiga fienden. Ändå tvekade de aldrig. När de tågade iväg visste de att de aldrig mer skulle få se sina barn eller hålla om sin kvinna. De visste att de aldrig skulle kunna göra någon karriär eller få njuta något mer av livet. De visste att endast död skulle möta dem. Men de visste också att de kunde fördröja fienden och att de kunde bjuda på ett ordentligt motstånd. De visste att de, men inga andra, kunde göra detta och att det måste göras. För ifall de inte skulle göra detta skulle hela Grekland vara förlorat. Plikten och lojaliteten drev dem. Plikten mot sin familj och mot sitt folk. Lojaliteten till sin kung. De satte plikten och lojaliteten främst över sina egna liv.

Jakten på ära kan också ha drivit dem och ära vann de. Idag 2500 år senare är de fortfarande ihågkomna och hyllas för sitt mod och sitt hårda motstånd. Men det var framförallt plikten som fick dem att inte tveka och genom sitt offer fick grekerna den tid de behövde för att enas och samlas för att slutligen driva tillbaka fienden och rädda, inte enbart Grekland utan kanske också hela Europa, från att förslavas under Persien.

Kung Leonidas vid Thermopyle.

Dessa ideal som antiken såg som de allra högsta är något vi alla borde sträva efter. Genom att upphöja ideal som ära, heder, plikt och lojalitet kan vi återigen höja vårt folk och bli de främsta av alla. Sträva efter ära. Sätt er heder före allt annat. Vik aldrig ned er. Ge aldrig upp. Stå alltid för erat ord. Gör er plikt och kämpa för vårt folk till det yttersta. Vinner vi denna ödeskamp för vårt folk kommer ni upphöjas i ära för all framtid!

Titel:Ära, heder, lojalitet och plikt Författad av:Daniel Gerdås Publicerad:2023-02-03 Uppdaterad:2023-02-19

Läs också: